Pedagogisk dokumentation

Denna text är från Skolverkets skrift Uppföljning, utvärdering och utveckling i förskolan… lite omskriven av oss

 …länk till skriften http://www.skolverket.se/publikationer?id=2808

Det här rubriken behandlar vad pedagogisk dokumentationegentligen är och vilket arbetssätt som det medför. Resonemangen lyfter också fram hur dokumentationerna kan fungera som en motor i verksamheten.

Pedagogisk dokumentation är ett arbetsverktyg som hänger ihop med ett särskilt arbetssätt och pedagogiskt tänkande. Det handlar om att försöka se och förstå vad som pågår i verksamheten, utan en på förhand bestämd ram av förväntningar och normer.

En utgångspunkt för arbetet med pedagogisk dokumentation är att ”lyssna in” det som pågår bland barnen och synliggöra det genom att dokumentera det. Det handlar om att lyssna noga till det som sägs, omsorgsfullt iaktta det som händer och fånga barnens lärprocesser och lärstrategier genom att fotografera, anteckna och filma det som sker.

Men – vilket är viktigt – det är inte bara de vuxna som dokumenterar barnens aktiviteter i förskolan. Barnen är också delaktiga i arbetet med att dokumentera och resonera kring det som samlas in. I läroplanen framhålls det genomgående att barns delaktighet och inflytande är mycket viktigt, vilket också tydligt skrivs fram i det här stödmaterialet.

Barnens frågor och resonemang blir betydelsefulla för hur personalen senare väljer att gå vidare. Vad tycker barnen att man har missat att ta med i dokumentationen? Vad upplever de som det viktigaste? Vad vill de pröva nästa gång? Genom att föra samtal med barnen om texterna, filmsekvenserna och fotografierna blir det möjligt att ta ut en riktning för kommande moment. Samtalen och reflektionerna tillsammans med alla inblandade – både med barnen och med arbetslaget – är avgörande för att arbetet med pedagogisk dokumentation ska kunna bidra till att utveckla verksamheten. Man skulle kunna säga att det är just diskussionerna och dialogerna som gör en dokumentation till en pedagogisk dokumentation.

Genom arbetet med pedagogisk dokumentation blir det möjligt att få fatt i och gestalta både barnens och de vuxnas pågående lärande. De fotografier, teckningar, anteckningar, och annat som man samlar in blir på ett mycket tydligt sätt materiella och möjliga att ta i. Man kan till exempel lägga dem på ett bord eller på en samlingsmatta och diskutera dem med barnen och arbetslaget, i en samling eller vid ett projektmöte. På det här sättet blir tankar och idéer – och även tolkningar – materiella och gripbara och därmed möjliga att diskutera.

Så fort dokumentationen är insamlad blir det möjligt att interagera med den, ”läsa” (det vill säga tolka) den, och diskutera den ihop med barnen och kollegorna. I ett reflektionsarbete som involverar barnen händer det ofta att sådant som kanske framstår som självklart och vardagligt för de vuxna blir till något brännande och betydelsefullt som väljs ut och fördjupas. Barnens intressen och fascination för olika fenomen kan fångas upp och undersökas, och även utmanas vidare av de vuxna.

Arbetet med pedagogisk dokumentation utgår från det som sker bland barnen; det som barnen är upptagna med här och nu och det som intresserar dem i den dagliga verksamheten. Något förenklat kan man säga att det handlar om att fånga barnens pågående aktiviteter och relationer för att få en möjlighet att diskutera dessa och utmana dem vidare.

Genom att göra barnen delaktiga i att själva dokumentera sitt arbete medan det pågår, eller genom att dokumentationen görs bland barnen så att de kan se den och interagera med den (till exempel genom att personalen dokumenterar processen på stora papper), blir barnen involverade i ett reflekterande över det som pågår medan det pågår.

Detta innebär också att de vuxna får förståelse för vad det är för frågor som är angelägna för barnen att få svar på. Personalens uppgift blir här att få barnen att själva få syn på vad de är intresserade av. I detta arbete är dokumentationen nödvändig, eftersom den fångar upp inte bara konversationer och sociala samspel utan också annat som pågår i lärandet. Den pedagogiska miljön och barns intresse för olika material blir också synliga i dokumentationerna. Likaså hur barn förflyttar sig mellan olika rum och aktiviteter och deras relationer till olika platser och saker i förskolan.

I en verksamhet som utgår från att personalen fortlöpande involverar barnen i insamlingen av och diskussionerna om dokumentationen blir barnen delaktiga i

det gemensamma arbetet.När man involverar barnen kommer det som pågår i verksamheten att påverkas av själva dokumentationsarbetet. Dokumentationerna kommer också att utgöra en central utgångspunkt för de val som arbetslaget gör tillsammans med barnen inför kommande aktiviteter. De vuxna använder alltså i första hand dokumentationen ihop med barnen; det är barnens reflektioner som ska ligga till grund för hur man väljer att gå vidare. I andra hand träffas arbets- laget för att undersöka dokumentationerna mer på djupet, för att förstå mer om hur barnen tänker och gör. De vuxna kan då identifiera övergripande frågor och problemområden, ta ställning till vad kommande projekt ska handla om och vilket område som man ska fokusera på.

På så sätt kan arbetslaget lyfta barnens frågor och funderingar om olika fenomen i deras omvärld och föra tillbaka detta till barnen med hjälp av de bilder och texter som man har samlat in. Det är också viktigt att arbetslaget funderar över vilka målsättningar som arbetet ska ha på ett mer allmänt plan. Man behöver ha mål som är flexibla och inte stänger för de infall och idéer som kanske kommer under arbetets gång.

När dokumentationerna har bearbetats ihop med barnen och i arbetslaget ska de finnas tillgängliga bland barnen i verksamheten. Dokumentationerna upprättar en slags förbindelse mellan barnen och de frågor som de arbetar med, liksom med arbetslaget och föräldrarna. Bilderna och andra dokumentationer kan till exempel sättas upp på väggarna eller förvaras i mappar som finns lätt åtkomliga i verksamheten, till exempel i en dator som barnen själva kan ta fram när som helst och titta på.
Dokumentationen ska alltså användas av både barn och vuxna, den ska finnas tillgänglig i verksamheten och vara en del i det pågående pedagogiska arbetet. Pedagogisk dokumentation blir därmed, som Gunilla Dahlberg beskriver det, en transformativ kraft i arbetet, eller som Hillevi Lenz Taguchi uttrycker det, en aktiv agent.  Dokumentationen kan vara en agent eller en kraft som förbinder och skapar relationer mellan dokumentationen och barnen, mellan barnen sinsemellan när de diskuterar dokumentationen, och mellan barnen, personalen och föräldrarna.

När dokumentationen har bearbetats i verksamheten av både barnen och personalen kan den vara en utgångspunkt för fortsatt lärande och utforskande. Genom dokumentationen blir det möjligt för alla som har varit med om en upplevelse, barn som vuxna, att vara delaktiga i och ”återbesöka” händelsen. Genom bilder, ljudupptagningar och liknande kan man återuppleva och arbeta vidare med situationen.
Pedagogisk dokumentation skapar på så sätt förbindelser mellan det som hänt, nuet och det som är på väg att hända – den sätter saker i rörelse mot framtiden samtidigt som den innebär en reflektion över det som varit.Det innebär att den skapar en rörelse som driver arbetet med barnen framåt, likt en motor, vidare mot nästa händelse. Därför är pedagogisk dokumentation inte bara en agent eller kraft i arbetet med barnen, utan den kan också förstås som en del i den kunskapsapparat som driver arbetet i förskolan – en kunskapsapparat som både barnen och personalen är delar av. Barnen och personalen gör dokumentationen aktiv i läran- dearbetet, men dokumentationen gör också både barnen och personalen aktiva och på så sätt drivs lärandearbetet vidare.

Det teoretiska synsätt och det praktiska tillvägagångssätt och förhållningssätt som skisserats ovan, utgör tillsammans en kunskapsapparat som fungerar på sitt särskilda sätt. Läroplanen är en del i den här kunskapsapparaten. Den ger mål- sättningar för arbetet som får motorn att fungera och hålla igång. Det är viktigt att personalen på förskolan tar reda på hur apparaten fungerar och vilka delar av den som de behöver utveckla för att den ska fungera ännu bättre. Är det så att

det behövs mer kunskap om lärandeteori? Eller behövs mer kunskap om teknik och metoder? Mer kunskap om reflektionsarbete? Ökad kunskap om olika mål- områden? Behöver barnen lära sig att hantera kameror och ljudinspelare så att de kan fotografera eller intervjua varandra? Vad krävs sammantaget för att den här kunskapsapparaten ska fungera på bästa möjliga vis, så att barnens lärande, undersökande, kreativa skapande och delaktighet kan utvecklas på bästa sätt?

Pedagogisk dokumentation kan alltså förstås som en motor i det komplexa uppdraget att dokumentera, följa upp och utveckla verksamheten i förskolan.

Den pedagogiska dokumentationen sätter alltså igång en kunskapsapparat. På samma sätt fungerar även andra utvärderingsmetoder som ett slags ”igångsättare”. Därför är det viktigt att ta reda på, och kritiskt granska, vilken kunskap som produceras genom olika utvärderingsmetoder och hur de påverkar innehålloch arbetssätt i förskolan.
Det innebär bland annat att utvärderingsmetoderna ska granskas i syfte att analysera om de omfattar de värderingar och intentioner som överensstämmer med förskolans läroplan och att metoderna används i det syftet.Dessa kritiska granskningar ska förskollärare ansvara för.

Vid analysen av olika arbetsverktyg måste man uppmärksamma att varje utvärderingsmetod för med sig ett särskilt arbetssätt, ett sätt att tala och göra, ett sätt att arrangera verksamheten på och en egen dokumentationspraktik. Därför är det angeläget att kritiskt granska och fråga sig vad det verktyg som används egentligen ger svar på.